Det handlar fortfarande mycket om spöken för Alexander. Han pratar mycket om dem och han säger ofta att han är rädd för dem. De finns i ”gabejoben” och i mörkret och på alla möjliga platser som är okända eller skrämmande i hans ögon.
Även lejon är något som han verkar skrämmas av. Lejonen bor också i garderoben och gömmer sig i olika vrår. Ibland vill han att vi är ”lejonmamma” eller ”lejonpappa” och jagar honom i vardagsrummet men bara en liten stund, sedan måste vi vara oss själva och krama honom.
Igår satt han på pottan borta i vårt badrum, dit jag hade burit honom för att han har ont i benet, och jag var i köket när jag hörde honom skrika ”spöke”. När jag kom dit sa han att det var en skugga ute i hallen (där lampan var släckt) och att det var ett spöke. Hans funderingar blir mer och mer avancerade. Jag fick tända hallens takspotlights och leka lite med min egen skugga och visa att skuggan av min hand kan vinka för att han skulle lugna ner sig. Det är uppenbarligen en utvecklingsfas där mycket är skrämmande och där han får inspiration för sina fantsier både från sagor och från kompisarna på dagis.