Alexander pratar mycket om ”gubbarna”. Det är alltså byggarna han tänker på då.
En kväll när han skulle sova låg han och filosoferade om sängen. ”Sängen är fin. Det är mamma och pappa som har byggt den”. ”Ja, och Alexander hjälpte ju till” sa jag. ”Mmm… Inte gubbarna”. Det var tydligen viktigt att mamma och pappa hade byggt sängen och inte gubbarna. I verkligheten var det pappa som byggde och jag bara hjälpte till att lyfta in den men han gör i gen skillnad på det. Han älskar sängen extra för att vi har byggt den och han har fått hjälpa till. Och så tycker han att den är fin.
Han pratar också om gubbarna när han kommer i närheten av trappräcket. Han vet att de har varit här och satt dit det. Jag undrar om han inte gillar gubbarna eller om han bara tycker att det är konstigt att de kommer hit och bygger. När målaren kom förra veckan så undrade han varför gubben var här. Den unga killen såg lite förolämpad ut över att bli kallad gubbe men sa inget. 🙂
Så bra att han gillar sin nya säng om än han inte gillade att mormor och morfar hade köpt sängen. ”Gubbarna” han pratar om är väl inte så konstigt heller, han har väl hört ett och annat mindre bra uttryck om dessa ”gubbar”!
Den unge killen som han kallade gubbe kommer nog att minnas det länge, kanske hela livet. När morfar var 25 år gammal, alltså nästan 40 år sedan, var det ett par pojkar som var nere på hockeybanan och spelade när morfar var där och de sa så här; ”Spela med gubben han är så lätt att dribbla bort”! Det minns än än och jag minns hur förolämpad han var när han kom hem och berättade det!