Edward utvecklas i stora hopp. Plötsligt kan han bara saker. Och när han lärt sig något så blir han glad och vill göra det hela tiden. Som att stå. Nu står han långa stunder och blir så glad när man hjälper honom. När jag sitter på golvet framför honom och tar emot när han ramlar och hjälper honom upp igen. Då står han och håller min hand och sen släpper han själv när han hittar balansen. Och då blir han så lycklig. När han kan själv. Han blir aldrig less, han vill göra det om och om igen. Leendet när han känner att han står är fantastiskt. Den första juni tog han sitt första steg också. Han stod själv en lång stund, tog sen ett steg och stod kvar i en bra stund till. Jag tror att den här killen kommer att gå tidigt. Den här helgen nere i Skåne har han fått ännu bättre kontroll på hur man går framåt genom att sätta ett ben i taget framåt och nu kan han gå med stöd. Ibland är det som att nervändarna inte riktigt har kontakt och benen inte flyttar på sig och då tittar han förvånat på fötterna som inte vill flytta på sig. Man kan riktigt se hur han funderar på varför kroppen inte lyder ibland. Men det är väl det som är utveckling. Alla nervbanor ska kopplas ihop för att det ska funka och det är det som händer nu. Balansen har han så nu handlar det bara om lite mer motorisk utveckling så kommer han att gå. Min bebis håller på att bli stor.
Språkmässigt så börjar konsonanterna komma. Wau och heu och baubaubau låter det samtidigt som han försöker tugga på min axel. Alltid tugga. Eller slita i håret. Hår är ett av hans passioner i livet.
Handmotoriken utvecklas också mer och mer så nu är pincettgreppet på hång. Han tar upp saker och tuggar på dem och han blir duktigare och duktigare på att pilla med små saker. Träpussel är roligt just nu men han är mer intresserad av att tugga på bitarna än av att sätta dem i pusselramen.
Hur kan det gå så här fort? Han skulle ju vara bebis länge och istället är han bebis kortare än de flesta barn. Jag försöker njuta av varje dag med honom men ändå rusar tiden iväg. Min lilla griseknoe. Snart stora killen. Förra veckan sorterade jag ut ännu en storlek kläder och nu är de 74/80 som används. Det är alltid med en klupmp i halsen jag lägger undan en storlek kläder och den här gången är det om möjligt ännu värre än förra gången för nu vet jag att det är sista gången. De här små söta plaggen ska jag inte ta fram igen. Jag klara heller inte av att göra mig av med dem. Kanske kommer jag att kunna ge dem till någon jag känner och tycker om så småningom men just nu klarar jag det inte.
