Alexander börjar bli en så stor kille. Det händer så mycket hela tiden så jag kommer inte ens ihåg allt när jag ska skriva det. Han håller på att utveckla sin motorik nu och börjar bli bättre på att greppa saker. Han håller inte i saker så länge men han kan ta dem och flytta dem medvetet. Förra veckan tog han nappen med båda händerna och vände på den så att han kunde stoppa in den i munnen alldeles själv. Tidigare har han bara kunnat få in nappen om den legat med sugdelen upp från början. I natt gjorde han samma sak i sömnen. Han greppade efter nappen och vände de rätt så att han kunde trycka in den i munnen och somna om.
Han är en väldigt fysisk bebis och har varit extremt tidig i sin kroppsliga utveckling, det säger även BVC. Han har aldrig varit ostadig i nacken och har kunnat stå sedan han var några veckor och han vände sig från mage till rygg redan när han var två månader. Nu kan han studsa upp och ner och sitta själv i sängen med bara lite stöd och han kan sitta med oss vid bordet i sin ”Tripp Trapp”.
Lex låg på lekfilten igår och tittde uppfordrande på mig som för att säga ”vänd mig mamma”.
Men hallå! Ska jag ligga här länge eller?
Om jag stirrar riktigt stint på dig… Vänder du mig då?
Nu orkar jag inte glo på dig mer mamsen. Speciellt inte när du blixtrar mig i ögonen med den där jobbiga kameran hela tiden!
Näää! Nu är jag less! VÄND PÅ MIG SA JAG!
Fy sjutton vad taskig du är som inte vänder på mig. Nu tänker jag gråta tills jag får min vilja fram…
(Alexander har dock aldrig några tårar så antingen är hans tårkanaler inte utvecklade eller också gråter han inte på riktigt utan bara visar miss nöje. Jag har sett på andra barn i hans ålder att de gråter så att tårarna rinner men det har jag aldrig stt på Alexander. Han kan bli lite fuktig och lite röd i ögonen men det rinner aldrig tårar.)
Just nu ligger han ofta på rygg och tittar på sina fötter och drar i dem. Häromdagen så låg han på skötbordet när Dean bytte på honom och drog sig i fötterna. Tyvärr bestämde han sig för att kissa i den positionen och lyckades kissa sig själv i ansiktet… Stackars Pluppiluren! Han verkade tack och lov inte allt för bekymrad utan lekte vidare med fötterna. Han ligger också gärna och leker med kanintossorna på sig. Vi hade glömt dem lite och haft två veckors uppehåll så nu är det nyhetens behag igen. Jag väntar på att han ska sätta in fötterna i munnen men han verkar inte så intresserad än trots att han drar dem så nära så att det bara fattas några centimeter. Vi får väl se om det kommer eller inte!
Han börjar bli riktigt duktig på att äta nu också. Vi har serverat gröt i en vecka nu och gått från att göra den lös och rinnig till att nu de senaste dagarna ge den i normal grötkonsistens. Han älskar gröten och kastar sig över skeden när man håller fram den. Ofta sträcker han fram handen mot skeden och hjälper till att trycka den långt in i munnen. Idag har vi inhandlat en stavmixer och ska ge oss på morot eller palsternacka imorgon tänkte jag. Hur mycket han än älskar gröten kan vi ju inte låta honom leva på det i alla evighet, han måste ju lära sig äta vanlig mat också. Potatisen ska han dock slippa för han tyckte verkligen inte om det, den var för besk och för hård i konsistensen även när den var mosad och blandad med olja och bröstmjölk. Vi får prova potatis igen om några veckor när han kan äta annat med fast konsistens.
Förutom hans fysiska utveckling så har han också börjat utveckla talet. Han gör väldigt mycket olika ljud och är sällan tyst. Jag tror att han pratar så mycket för att jag nästan aldrig är tyst. Antingen pratar jag med honom eller också sjunger jag för honom. Han har tyvärr börjat härma mina ljusa toner och kan skrika extremt högt i falsett. Hela den här veckan har han någon gång varje dag haft ”skrik-fester” där han suttit i sin stol och skrikit så att han nästan sprängt trumhinnorna på oss. Jag försöker lära honom att det inte är bra genom att säga nej och hyssja honom. Ibland skriker han av glädje men oftast är det misnöjesyttrningar. Jag tror att han börjar bli stor nog för att förstå sekvenser så när han skriker i falsett tar jag inte upp honom som han vill utan väntar tills han varit tyst ett tag. Jag vill inte att han ska förknippa skrikandet med något positivt.
Han verkar vara en väldigt välmående och glad liten bebis. Han har börjat skratta lite och idag var han på ett fantastiskt humör och skrattade högt när vi busade i sängen före läggdags. Han började skratta för flera veckor sedan men det försvann igen. Nu verkar han dock ha kommit ihåg hur man gör och det är så härligt att höra hans mysiga skratt. Oftast skriker han bara av glädje men nu vet vi att han verkligen kan skratta också!