Idag är det två veckor tills vi åker till värmen. Den här vintern har varit så lång så lång och jag känner hur jag är frusen ändå in i märgen. Huden är magnecylvit och energinivån är låg så det här är precis vad vi behöver. Vi har börjat skriva packlistor och Dean går också och mumlar om att han längtar till Mexico. Alexander pratar om det varje dag, att han ska simma och sola och leka med mamma och pappa och mommol och moffa. Hela familjen är helt enkelt otåliga och jag tror aldrig att vi har behövt en semester mer. Vi är trötta, kalla och lessa på vinteroveraller och fyra lager kläder.
Jag har väl inte riktigt hittat bikiniformen än men jag har gjort vad jag kunnat i alla fall. Jag har hålit bra koll på vad jag ätit och tränat minst tre gånger i veckan sedan nyår. Jag väger mindre än när jag blev gravid och har ett kilo till drömvikten (som jag senast hade för fem år sedan) och med lite vilja så kan jag nog nå den innan vi åker men jag har ändå inte det midjemått jag hade önskat mig. Speciellt ovanför snittet är det mycket hud som inte dragit ihop sig. Ja ja, det får vara så då. Jag har ju i alla fall fått två barn, jag kommer nog aldrig att se ut som innan dem i alla fall. Det viktigaste är ju att jag mår bra och att kläderna i min garderob passar och sitter bra.
När vi kommer hem från Mexico så kommer tiden att gå fort fram till sommaren. Vi har Londonresan i Aprila att se frem emot och sedan är det studentfirande i Skåne och efter det bröllop i mitten av Juni i Piteå. Då är det plötsligt sommar och mammaledigheten är nästan över. Tanken är att jag ska börja jobba i Oktober. Var tar tiden vägen? Jag vill hinna njuta av det här året men det bara springer iväg. Fastän jag est är hemma och inte gör så mycket så rusar tiden iväg. Usch, inte tänka på det nu. Tänka på semester och härlig familjetid och att vara i nuet.
RIU Cacucn – see you soon!