Det är med lite blandade känslor jag inser att vi bara har en månad kvar i lägenheten. Vi ska lämna vår fina lägenhet som vi jobbat så hårt på. Nu när den är som finast och äntligen utan fler ”projekt”. Här har vi levt nästan hela vårt gemensamma liv och Alexander har levt sin första tid i livet. Det känns sorgligt… Sorgligare och sorgligare faktiskt. Jag hade kanske trott att jag skulle vänja mig vid tanken men snarare känns det som att jag önskar att vi väntat med att sälja. Jag vill hålla fast vid vårt hem och allt som är förknippat med det.
Nu ska vi dessutom lära oss leva med att inte ha allt runt knuten. Här har vi 2 tunnelbanelinjer och 6 bussar precis utanför som tar oss vart som helst i stan. Åhléns, Apoteket och ICA är tvärs över gatan och Västermalmsgallerian och en uppsjö med andra affärer och fik finns inom 500 m. Allt är inom räckhåll och man behöver inte planera så mycket, om man glömt något så springer man ner och köper det nästan oavsett vad det rör sig om. Vill man fika så går man ner och gör det. Inget till middag? Det finns en uppsjö av restauranger att välja på.
Det är slut med det. Vi ska på avvänjning. I Bromma finns det mataffär och några restauranger inom gångavstånd och vi kan ta tunnelbanan in till stan men that’s it. Det kräver lite mer planering att träffa någon i stan men det går. Med lite framförhållning. Ska man storhandla måste man ta bilen och lite strosande i affärer för att fördriva en halvtimme är ett minne blott. Det är ett första steg innan vi verkligen hamnar på landet nästa år… Vi är halvvägs.
Det är dags att börja packa nu. Vi har köpt flyttkartonger och Dean har fått lite lådor på jobbet. Alexander som inte förstår något om flytt eller förändring tycker bara att lådorna är kul. Man kan gömma sig i dem och leka tittut! Han förstår inte att han snart aldrig kommer ”hem” igen. Usch vilken sorglig tanke…
Anledningen till att det trots allt är lite blandade känslor är att jag verkligen ser fram emot att ha hiss. Fyra trappor utan denna modernitet börjar kännas i ryggen och tålamodet börjar tryta. Att gå två gånger när man handlat något är inte heller så lätt nu när det är sådan fart på Pluppisen. Om man måste så får man först gå upp med honom, klä av honom, sätta honom i spjälsängen och sedan höra honom skrika medan man springer ner och hämtar kassarna. Det känns inte kul och man får ett rejält påslag stresshormon. Så det är ju tur att vårt nya boende har den uppsidan för annars skulle nog ”lämna-stan-ångesten” vara ännu mera påtaglig…