Lördag morgon 20/10 klockan 05.22
Idag kommer Pyret. Det är 6 minuter mellan värkarna och Dean ligger fortfarande och snusar. Vi hade en supermysig fredagskväll med Lina och Leo, åt middag och tittade lite på TV medan killarna lekte fram till klockan elva. Alexander somnade som en sten när de gått och vi såg fram emot sovmorgon imorgon. Nog för att Alexander brukar vara uppe länge på helgen men nio är mera normaltid. Nu blir det ingen sovmorgon. Kanske borde ha lagt mig tidigare men jag hade gett upp hoppet, jag var helt inställd på igångsättning på måndag. Just nu klarar jag inte av stök heller, jag blir hyperstressad av tanken på att åka till BB och komma hem till stök. Så innan vi la oss städade vi Alexanders rum, plockade undan alla rester av fredagsmyset, diskade stekpannor osv. Nu är det nästan så rent som jag vill ha det. Ångrar att jag inte plockade ur diskmaskinen som jag körde efter middagen och stoppade in glas och skålar från fredagsmyset.
Alexander gnyr i sitt rum. Dean går upp och kollar. Snart undrar han vad jag gör. Lillgos pratar bara i sömnen. Nu undrar Dean. Jag berättar, säger att det är 6-7 min intervall och 45 sek långa värkar. Pågått sedan strax före fem. Dags att gå och duscha, sen ringa BB. Och Lina igen. Det var ju synd att hon hann åka hem… 6 timmar tidigare hade hon bara kunnat stanna kvar om vi vetat. Men vem vågade hoppas? När vi la oss igår var jag arg och frustrerad och sa att han aldrig tänkte komma ut. Trots att jag varit inställd på igångsättning så skrämmer det mig att bli igångsatt då det medför fler risker. Nu slipper jag det. Skönt. Mysigt också att vi faktiskt låg i sängen igår och tittade på magen när den rörde sig. Lekte med hans fötter, kände på rumpan (som hade flyttat sig för första gången på veckor till höger sida istället för vänster) och på huvudet. När Dean la handen på huvudet fick han sig en liten boxning av lillhanden. Mysigt… Vi har inte alls gjort det på samma sätt som vi gjorde med Alexander, härligt att vi gjorde det igår. Kanske känner han sig extra välkommen nu?
Hjälp! Jag ska föda barn idag! Ska Pyris också födas en lördag, som storebror. Med Alexander gick vattnet klockan fem en fredagmorgon och ett dygn senare var han ute. Hoppas att Pyret inte ska ta ett dygn på sig.
Klockan är sex, jag hoppar in i duschen.
Fortsättning, berättad 1/11.
Vi ringde Lina som kom vid klockan sju med Leo och då hade jag ca 3 min mellan värkarna och rejält ont. Vid halv åtta var vi inne på BB och jag var 5 cm öppen. Jag kunde fortfarande hantera värkarna men bad om ryggbedövning eftersom jag tänkte att det blir värre. När den var lagd var jag helt öppen som förra gången men den tog inte lika bra som den gången. Jag hade fortfarande känsel på höger sida men eftersom jag kunde hantera värkarna så fick det vara så. Vid tio kom krystvärkarna och vi skojade om att han skulle vara ute om en timme och barnmorskan höll med. Men så blev det inte. Hur mycket jag än bytte position och krystade så kom han inte ut den sista biten. Läkaren var inne och pratade om sugklocka men tyckte att han var lite för högt upp för det. Efter många om och men gick jag med på min värsta mardröm sugklockan men de valde ändå att vänta och försöka få ner honom med yttre press och ännu en timmes krystande. Han hade fina hjärtljud och bra mjölksyrenivåer så jag kämpade på. Det positiva var att jag hade kontroll den här gången. Jag kunde hantera värkarna och jobba med dem, jag fick känna att det var jag som födde barn. När klockan närmade sig halv tre började hjärljuden gå ner vid värkarna och ett nytt mjölksyreprov togs på honom och då hade nivåerna ökat rejält och innan jag hann reagera så var sängen på väg ut ur rummet och ner i hissen mot operation. Det enda jag kunde tänka var att de kommer att söva mig. Jag kommer att missa när han föds. Ingen kunde svara på om de skulle söva mig heller, det beslutet tas av narkosläkaren inne på operation men tack och lov valde de istället att lägga en spinal. Oerhört obehagligt att bli helt bortdomnad från under brösten och nedåt men ändå en lättnad att få vara med när han kom ut. Att höra honom skrika när de lyfte ut honom och sedan få hans kind mot min i 30 sekunder innan de tog med honom till barnläkaren för kontroll. Men han mådde bra och hade fina apgarpoäng 9/10/10. När barn föds med kejsarnsnitt så har de vatten kvar i lungorna eftersom det inte pressas ut som vid en normal förlossning och då måste de hjälpa dem att få ut vattnet när de är nyfödda. Själv fick jag så mycket preparat intravenöst och tillsammans med chocken gjorde det att jag bara skakade en lång stund efter att han var ute. Medan de sydde ihop mig var Dean ute med Pyret hos barnläkaren och sedan rullade de iväg mig till uppvaket. Dean fick sedan gå upp och flytta våra saker till rummet på BB och vänta en liten stund innan de fick komma ner till mig och sitta där så att jag fick ha honom hos mig. Äntligen kunde jag låta honom ligga på mitt bröst. De fick stanna där tills jag blev utskriven och kunde rullas upp till vårt rum på BB vid sju på kvällen.
En lång och dramatisk dag innan vi fick mysa lite ifred bara familjen.
Pyret är född 14.24 och han vägde 3445g och var 52 cm lång. En lång och smal kille som är så oerhört lik sin storebror. När jag såg honom första gången var det som att se Alexander igen. Jag säger fortfarande Alexander till honom ibland även om han nu efter 12 dagar börjar bli lite mindre en direkt kopia. Han kom igång med amningen direkt och är en lugn och trygg liten kille.
Det känns fortfarande lite snopet att det blev snitt. Jag som hade förberett mig så myket och dessutom kände att jag själv födde barn den här gången, att jag kunde hantera och jobba med värkarna. Jag hade i flera månader jobbat med målbilden om när han skulle komma ut och jag skulle få honom på bröstet. Och så blev det inte alls så. Och jag har og fortfarande inte kommit över hur rädd jag blev flr att de skulle söva mig. Det viktigaste är ju såklart att han mådde bra när han kom ut. Men tänk o jag missat det. Hemska tanke. Missa den stösta stunden i livet, när barnen föds. Sedan är ju snitt inte roligt efteråt. Operationssår och smärta, starka tabletter, oförmåga att ta hand om barnet i början. Jag har alltid tänkt på snitt som ”genvägen jag inte tillåter mig själv att ta” men nu vet jag att det är allt annat än en genväg. Visst slipper man förlossningssmärtans hemska timmar men man får betala med dagar och veckor av invaliditet. Nu fick jag ju både sviterna av en nästan fullföljd vanlig förlossning och ett snitt viket man slipper om det är planerat, och dessutom innefattar inte planerat snitt chocken jag fick men jag skulle välja vanlig förlossning om jag kunde välja igen. Inte av samma anledning som innan, att jag inte vill ”fuska”, utan för att jag vill vara pigg och njuta av min nyfödda. Risken är väl att de måste lägga planerat snitt om det blir fler barn med tanke på hur svåra förlossningar jag haft. Trösten i det hela är att det inte fanns något val. Inget jag gjort hade kunnat frändra vad som hände. Jag kämpade så länge det var möjligt men till slut handlade det om att få ut ett friskt barn som är det viktigaste. Och när läkaren tog ut honom så hade han ett hack i bakhuvudet som visade var han suttit fast. Han hade inte kunnat komma ut den vanliga vägen. Jag har tänkt tanken att om han fötts i ett land med sämre sjukvård än den vi har i Sverige så hade vi kanske inte haft honom idag. Kanske inte Alexander heller. Min kropp är fantastisk på att vara gravid och på att amma men något gör att den inte självmant kan få ut barnen de där sista centimetrarna.
Vacker och välskapt, våran lilla ögonsten.