Usch, jag tycker att det är så obehagligt att bo här nu efter det som hände hos grannen. Jag låser dörren om mig och hoppar till vid minsta ljud eller spegling i fönstret. När Dean inte är hemma känns det ännu värre. Nu var det ju inget hot som kom utifrån som orsakade tragedin men det känns ändå olustigt. Jag vet inte varför…
Idag när jag hade hämtat Alexander på dagis och vi kom hem så var polisavspärrningen bruten och familjens bil stod på infarten. De var inne i huset och hämtade lite saker under en kort stund och sedan åkte de igen. Det är första gången de fått gå in i huset sedan det ofattbara hände. Jag kan inte ens tänka mig hur det kändes för dem. Så fruktansvärt! Man blir så oerhört rädd om sin egen familj när sådant händer så nära inpå en.
Jag hoppas att obehagskänslan går över med tiden och att vi ändå kommer att kunna trivas ok här under det året vi ska bo i området.