Jag sitter på planet hem till Stockholm och väntar på att boardingen ska avslutas. Alexander och Dean stannar tills imorgon eftersom de flyger på bonuspoäng men jag måste hem idag och fick ta en annan typ av biljett… Jag börjar jobba imorgon. Det känns så overkligt. Den dagen har alltid legat så långt i framtiden men nu är den här. I våras kände jag mig redo men efter en nio veckor lång familjeledighet så är jag plötsligt inte sugen alls. Jag vill vara ledig längre. Njuta av varje dag med mina fina killar. Trösten är i alla fall att de kommer att vara där varje dag när jag kommer hem. Dean är inte ute och reser jämt och vi kommer att ha ett normalt familjeliv. Det ska bli härligt med lite vanlig vardag! Men ändå har jag ångest idag över att gå till jobbet imorgon. Jag vet att jag alltid vill göra mitt yttersta, ge 100%, och samtidigt kommer jag att längta hem till Alexander. Det kommer att bli en utmanande höst att få balans i livet. För nu finns det ju en liten kille som alltid kommer först i min prioriteringslista.
Det är helt ofattbart att det är ett år och tre månader sedan jag slutade jobba. Det känns som igår jag förhandlade ett distributörskontrakt fram till elva på kvällen min sista dag. Höggravid men energisk. 🙂 Två veckor senare föddes lilla Pluppin. Min ögonsten. Imorgon ska jag lämna över honom i sin pappas händer och börja jobba igen. Det har gått så fort och ändå har han funnits i en evighet min stora kille. Det känna i alla fall skönt att han inte ska på dagis än. Han får ha lyxen att vara med pappsen i fem månader till. Själv ska jag bli en lekmamma som kommer hem och bara är rolig på kvällarna så att jag kan konkurrera med dean om vem som är mest poppis igen. Gos- och lekmamma, det är jag det! 🙂