När jag gick hem från jobbet idag kändes det så fel att sätta sig på tunnelbanan ut från stan istället för in mot den. Jag började först av ren vana gå mot perrongen där tågen går österut men kom på att jag inte skulle dit. Nu åker jag inte tunnelbana så ofta så jag har väl inte riktigt vant mig heller men det kändes instinktivt fel. När jag sedan öppnade dörren till huset i Bromma sköljde en känsla av tristess över mig och jag bara kände hur jag längtade ”hem”. Hem till vår gata i stan. Till vår fina lägenhet med Åhléns tvärs över gatan…
När vi bodde i stan brukade jag varje vår längta efter att bo i hus och sen när hösten kom så trivdes jag fantastiskt bra med att bo i stan igen hela vintern, tills gräsmattorna blev gröna. Det här året har jag varken haft glädjen av allt stan har att erbjuda eller lyxen av en egen trädgård så jag antar att det är det som spökar. Att bo i lägenhet här i förorten långt från allt, som dessutom inte är inredd som jag vill och utan fördelarna med att lämna stan (egen tomt, frisk luft och fin utsikt) börjar tära.
Jag hoppas verkligen att huset blir klart under nästa år för jag behöver känna fördelarna med att lämna stan. Med facit i hand skulle vi ju ha bott kvar i vår lägenhet i stan tills huset var färdigbyggt men vi anade inte att processen skulle vara så här komplicerad och utdragen. Jag får trösta mig med att vi sålde när priserna låg skyhögt.
Drömmen vore att kunna ha en lägenhet i stan och villan på Ekerö, då skulle man få det bästa av två världar. Sedan finns det ju en verklighet med dagisplatser och skolor och andra rutiner som gör att två boenden inte är så praktiskt. Men… jag tror ändå att jag går och köper en trisslott och fortsätter drömma om att kunna köpa en lägenhet till i stan. 🙂