Nu när Alexander sover inser jag att jag är heelt slut. Inte för att han är bråkig, tvärt om, han är ett charmtroll och världens mysigaste mammagos. Sover gör han också rätt bra just nu. 🙂
Dean och jag läste i ”Växa och upptäcka världen” (även kallad bibeln) om den här utvecklingsfasen som han är inne i nu och en sak som händer är att de börjar följa efter sina föräldrar. Det gör han med besked. Han jagar oss runt hela lägenheten ylandes mamamam och papapap. Vi läste det och kunde inte förstå föräldrarna i boken som tyckte att det var jobbigt, det är ju bara sååå mysigt! Det var när vi var två… Men det är en enormskillnad på att ha det så halva tiden och att ha det i varje ögonblick. Nu när jag är ensam och inte kan ta ett steg så är det faktiskt lite jobbigt. Inte jobbigt på det sättet att jag tycker att han är jobbig utan mer jobbigt för att jag snubblar hela tiden och blir helt utmattad av att hela tiden hålla koll på var han är så att jag inte går på honom, eller öppnar ugnen utan att flytta på honom eller klämmer hans fingrar om jag tar ut nåt ur ett skåp. Jag har honom helt enkelt runt fötterna hela tiden. Han hänger i mitt byxben eller sitter vid mina fötter och leker. Om jag flyttar mig så flyttar han med. Det är fortfarande väldigt mysigt, men tröttande. Fast det är ju omöjligt att inte smälta när han hänger i byxorna och ropar mamma och vill komma upp och kramas.
En lite mindre rolig vana han fått är att han börjat slå bort skeden när han inte vill ha eller när han blir exalterad. Det sprutar mat över hela köket och mig när han ska äta. Matandet är en ännu större pärs än vanligt men idag åt han i alla fall en ny sort, NaturNes med kalv och gröna bönor. Skönt att få i honom lite rött kött! Jag har försökt hålla honom i handen så att han inte ska kunna slå på skeden men då blir han arg som ett bi så det går inte. Det gäller att vara snabb med skeden hela tiden.
När vi var ute och köpte kort till Deans födelsedag så stannade vi för att äta mellanmål i Västermalmsgallerian och jag drack en kopp te. Alexander åt en Nestlé fruktsallad vilket är en gul sörja som han gillar. Allt gick bra och jag var glad att han inte lyckats slå till skeden en enda gång men när det bara var ett par skedar kvar så nös han… Rejält! Han hade precis fått in en stor sked i munnen och det sprutade gul gegga över hela mig och honom och bordet och skötväskan. Jag förstår inte hur en sked barnmat kan göra så stor skada… Det var bara till att torka så gott det gick och ta på oss ytterkläderna och gå. När vi kom hem fick jag tvätta våra koftor som dagen till ära var matchande beiga och väldigt tydligt nedfläckade av den gula fruktduschen.
Den här veckan har varit tuff med min dunderförkylning och mycket att göra här hemma. Jag har städat och tvättat och bäddat och fixat med Deans presenter och varit ensam med Alexander så jag behöver verkligen lite vila nu. Det är tur att det är en energikick att krama mitt lilla hjärter ess och lukta honom i nacken!