I fredags kom jag hem efter en lång vecka i Tyskland. Det var visserligen an bra vecka med intressanta ämnen men sju dagar borta är aldeles för länge. Efter fyra fem dagar börjar hemlängtan bli väldigt påtaglig… Kanske för att man har fått några nätters kvalitetssömn och hunnit göra lite sådant som aldirg hinns med hemma. Bada badkar, läsa bok när jag går och lägger mig och sova nio timmar i sträck. Första natten vaknade jag dessutom efter nio timmar i samma position som när jag somnade. Jag måste ha varit helt förbi av trötthet. Men fyra dagar är ungefär vad jag behöver för att återhämta mig och sedan längtar jag hem. Det var samma sak förra sommaren när jag var sex dagar på Mallorca, det var en till två dagar för länge utan familjen.
Jag håll i alla fall ut i sju dagar och hann trots långa dagars föreläsningar med att läsa en och en halv roman och få mer sömn än jag normalt får på två veckor. Jag rörde dessutom inte internet förrän sista dagen, varken i jobbet eller privat och det var enormt avkopplande. Det var lite som att ha semester faktiskt trots att jag var med jobbet och jag faktiskt lärde mig mycket nyttigt under veckan.
Jag kom hem sent på fredag kväll och Alexander var så glad att se mig! Han hade somnat på soffan men vaknade någon timme efter att jag kommit hem och var jätteglad När han sedan fick ett paket som innehäll en polisbil i Duplo så blev han så uppspelt så att han var vaken till elva. Men vi tog sovmorgon hela familjen på lördag morgon så det gick bra. 🙂
Han hade haft det jättebra med sin pappa men det var tydligt att han saknat mig. Han är inte alls så pappig som jag hade räknat med utan han verkar snarare vara lite på sin vakt mot att jag ska försvinna igen. Han sov tätt intill mig hela första natten och när jag vaknade hade han sin kind tätt tryckt mot min. Mammas hjärta!