…gick jag och lade mig i min säng för sista gången innan Alexander kom till världen. Det var en torsdag kväll. Jag trodde hela min graviditet att han skulle komma ett par veckor för tidigt (alla mina symptom var hela tiden lite för tidiga jämfört med vad man läser i de där gravidböckerna om vecka för vecka) men vid det här laget hade jag gett upp och tänkte att han kommer någon vecka efter utsatt datum. Ultraljudet hade gett oss datumet 16 maj men vi sa alltid att han var planerad till den 17:e eftersom det var den dag vi ursprungligen räknat fram och ”syttende maj” var ett roligt datum eftersom jag jobbade med Norge. Men den helgen 16-17 maj var vårt riktmärke. Trots väldigt mycket förvärkar de sista två veckorna så gick jag och la mig utan någon speciell tanke på att det kanske var dags just den dagen. Jag vaknade med ett ryck vid femtiden och ropar till Dean att vattnet går. Efter att ha ringt BB fick vi en tid vid nio men mer sömn blev det såklart inte. Jag blev väldigt förvånad när vattnet gick. Jag trodde nog att vattnet bara gick i amerikanska filmer och hade väntat mig något helt annat. Jag vet inte riktigt vad, bara något annat.
Där låg jag alltså för ett år sedan, i samma säng som jag ligger i nu och skriver detta, med Fröis i magen. Jag låg där utan att veta att det var just Alexander som bodde där inne och utan en aning om att han om några timmar skulle vilja börja sin resa ut i livet.