När Edward började på dagis i januari så var han ledsen varje morgon när vi lämnade honom. Han började gråta direkt när vi kom in i hallen på dagis och sedan ville han inte släppa taget om oss. Vi fick bända loss honom och lämna en storgråtande kille och gå därifrån. Det skar i hjärtat varje gång men personalen sa att det gick över direkt vi var utom synhåll och att han var glad på dagarna. När vi hämtade honom kom han alltid springande och kastade sig i famnen på oss. Överlycklig!
Så var det i några veckor men gråten blev mindre intensiv med tiden. Vi fick lämna över honom till någon av hans fröknar och han tittade med sorgsna stora ögon och darrande underläpp när vi gick. Det var nästan ännu värre. Som att han accepterat sitt öde att bli lämnad och kämpade för att inte gråta inför oss. Men så plötsligt vände det i mars och han började tycka om att bli lämnad. Vi hann knappt få av honom ytterkläderna innan han stod vid dörren och sträckte sig efter handtaget. för att komma in. Han började gå in och leka direkt vi öppnade dörren och hade knappt tid att vinka. Om vi ropade på honom så kom han tillbaka och gav oss en puss och en kram men sedan gick han glatt in igen. Så har det fortsatt och det känns så otroligt skönt. Han är fortfarande väldigt glad när vi hämtar honom och kommer springande och kastar sig i famnen så vi har både lätta hämtningar och lämningar med honom.
Ända sedan i början så vill han ha all uppmärksamhet när han blir hämtad. Om jag pratar för länge med någon fröken så tar han tag med handen och vrider på mitt ansikte så att jag ska titta på honom istället. Han vill ha kel och gos och mycket ögonkontakt. Det är viktigt med honom så då gör vi så, även om vi ibland inte kan fråga om hur han ätit och sovit. Men det är viktigast att han får känna sig sedd när vi hämtar så att han fortsätter att trivas.
Sötaste lilla dagiskillen som har blivit så stor. En glad och nöjd pojke!