Den här lilla busungen är den charmigaste, mysigaste, kärleksfullaste, gladaste och bestämdaste lilla människan i världen. Vi är så kära i honom så att vi vet inte var vi ska ta vägen. Han kramas och pussas och skrattar och hittar på bus på sitt lilla charmiga sätt. När han blir arg så bankar han på saker eller står och stampar på stället. Men han är sällan arg, han skrattar mest hela tiden. Och idag har han börjat dagis. Stora killen.
När jag stod i badrummet och gjorde mig klar för att gå till jobbet imorse vaknade han och började ropa på mig. Ma-ma (låter lite som Me-me när han säger det) hörde jag från dubbelsängen. Efter en stund vaknade Dean till och tog med honom till badrummet där han sträckte sina små händer mot mig och kröp in i min famn. Han behövde en gos-dos av mamma och bara vara nära. Det är så typiskt honom. Efter det vaknade Alexander och började också ropa på mamma så vi fick ha familjemys i lilla sängen.
När jag kom hem från dagis så stod han och ropade Ma-ma ovanför grinden så snart jag kom innanför dörren. Han sträckte sina små armar mot mig och kramade och gjorde sin stora puss med öppen mun så snart jag lyft upp honom. Han behövde vara nära ett tag efter en dag utan mamma. Det är så typiskt Edward, han har varit närhetstörstande sedan den dag han föddes. Dessutom ville han hålla mig i hästsvansen och tvinna in fingrarna lite i mitt hår så det fick han. En liten stund av slita hår.
De senaste dagarna har han inte kunnat somna utan mig utan han har fått dricka mjölk ur flaskan och somna på mitt bröst i soffan. Ikväll var han helt slut efter sin första dag på dagis där Dean kunde lämna honom mellan halv tio och ett. Det hade gått hur bra som helst men när hans fröken Eva som höll i inskolningen före jul försvinner ur synhåll blir han arg eller ledsen och står och stampar. Lustigt att han är så fäst vid Eva som Alexander aldrig tyckte om, men det är ju bra eftersom han ska vara med henne i ett och ett halvt år. Han är minst i gruppen och kommer antagligen att få gå tre terminer på Åran skulle jag gissa. Han hade lekt bra och ätit bra och imorgon ska han vara där en timme längre. Sedan blir det nio till tre på torsdag och fredag och efter det är inskolningen klar. Han är ju så social och har lätt att vara med nya människor, där är han precis som Alexander när han var i samma ålder. Eftersom han var så trött så försökte Dean lägga honom och det gick efter en stund med hjälp av lite välling och nästan en timmes tålamod. Nu är Dean på gymet och jag har lagt Alexander bredvid Edward och de sover så sött ihop. Eddie vaknade till två gånger men somnade om direkt när jag kramade honom lite, han vill bara känna att han inte är ensam så nu har jag lagt dem tätt ihop och de sover som stenar. Jag hoppas och tror att de får trygghet i varandra genom att sova nära, att det ger ett extra band emellan dem. Jag märker ju på Alexander att han mår bra av att få sova nära någon av oss och när han var liten tydde han sig ofta till den som hade tagit ”nattpasset”.
Min lilla Eddie-bus, så stor plötsligt. De sa visst på dagis också att han hade blivit stor den här månaden sedan förra inskolningen. Och vi känner det. Då kändes detinte bra att lämna honom men nu är det inga problem. Han är tydligare med vad han vill och lättare att läsa av. Han kan vara med och leka och rör sig fint utomhus. Förutom när han har för tjocka kläder, då kan han inte komma upp om han ramlar. Men nu har vi hittat Alexanders första dagisoverall som inte är lika tjock som det tvådelade stället så det kommer att gå bra. Min älskade glada lilla gosunge. Det kommer att gå bra.