Natten till torsdag (trettondagen) knackade Polisen på dörren klockan 02.00 och frågade Dean om vi varit hemma och sett något ovanligt. Hela gatan utanför vårt hus var avspärrad och full av poliser samtidigt som huset mitt emot undersöktes av brottsplatsutredare. Polisen ville inte berätta vad som hänt men med tanke på pådraget så kunde vi snabbt konstatera att vet var något mycket allvarligt som hänt och vi insåg att någon måste vara död för att orsaka en sådan uppståndelse. Fotoblixtarna smattrade i huset mitt emot och polisen gick runt och knackade dörr.
Vi kunde absolut inte sova mer den natten av oro för att någon brutit sig in och skadat någon i huset och vi läste snart på Flashback att vi hade rätt i våra gissningar, att någon bragts om livet. Det var så oerört chockartat och dagen efter läste vi nyheterna hela tiden för att få veta vad som hänt. Pressen var här och frågade vad vi visste men vi har ju nyss flyttat in och visste inte ens vilka som bodde i huset. Det var så obehagligt att döden kom så nära och när det stod klart att det handlade om ungdomar så känns det extra jobbigt som förälder. Det var självklart någon form av lättnad att det inte handlade om ett slumpmässigt inbrott som gått fel och kunde ha drabbat oss, men ändå så tragiskt och hjärtskärande. Tänk de stackars barnens föräldrar och syskon som ska leva vidare efter det här. Jag kan knappt tänka på det.
Polisen har varit här några gånger i helgen och undersökt huset igen men pressen har åkt härifrån och det enda man ser är polisens blåa avspärrning på porten och ljusen som brinner utanför. Det var väldigt många den första dagen men när det visade sig vad som antagligen hänt, att det inte var någon som gjort detta mot dem, så minskade antalet ljus avsevärt. Det gör mig ont att se, oavsett vad som hänt är det väl fruktansvärt att en ung människa mist livet och att en annan har skador som kommer att ge psykiska och antagligen fysiska men för livet. För de här familjerna blir sig livet aldrig likt igen. Och hur ska pappan kunna sudda bilden av sitt barn från sin näthinna? Jag hoppas och ber att aldrig behöva uppleva något liknande. Jag vet inte hur man kan leva vidare efter att ha förlorat sitt barn, och dessutom på ett sådant tragiskt sätt.
Den här bilden är tagen från vårt arbetsrum med vårt förråd i förgrunden. Om vi hade varit på övervåningen så hade vi kunnat se rakt in i huset när det hände. Jag ryser bara vid tanken.
Nu står huset mörkt och tomt och det är fortfarande avspärrat som brottsplats fyra dagar efter handlingen. Det vilar en spöklik känsla över det då inte ens ytterbelysningen är tänd och alla som går förbi stannar upp och tittar lite. Plötsligt känns inte kvarteret så mysigt och hemtrevligt längre. Jag har svårt att tänka mig att jag senast i onsdags skrev på Facebook om hur mysigt det är att bo i hus… Just nu känns det som om jag aldrig kommer att trivas här. Hoppas att bygget flyter på bra så att vi kan flytta snart.