Edward börjar bli så stor och är medveten om allt runt omkring sig. Han behöver stimulans och aktivitet för att vara nöjd och han är en rastlös liten kille. Att vara nära och mysa räcker inte längre, han är nyfiken på vad som händer och vill bara upptäcka nya saker.
Jag trodde att han kanske skulle vara en tålmodig kille men det verkar inte vara fallet. Han är mer krävande än sin bror i den här åldern. Det går inte att sätta ner honom en sekund, då sitter han bara och gäller en enveten klagolåt tills jag plockar upp honom igen . Oftast är det inte gråt eller skrik utan det är enn entonigt gnällande som håller på tills han får som han vill . envis som synden. Det är nog bra, det behövs i den här familjen. Och vem kan motstå honom? Han är ju söt som socker och mysig som bara en Gosic-bebis kan vara. 🙂 Jag förösker att använda båda händerna men eftersom jag är högerhänt bär jag oftast med vänster för att kunna jobba med min fria hand. Det börjar kännas i ryggen och axlarna. Vi har ju bärselar men då blir det svårt att göra något eftersom han är mitt fram på magen då. Jag vet att vissa lagar mat och bakar så men de har nog längre armar än mig? Man behöver nästan vara schimpans för att det ska fungera. Så jag kånkar omkring honom på armen och tänker att bebistiden är kort. Alldeles för kort. Snart är han inte min lilla minibebis längre och jag vill stanna tiden igen. Jag vill njuta av honom när han är så här liten och ljuvlig. Sötaste mysigaste bebisungen… Jag är så kär i min lillgris.