Det var skönt att få komma hem och ligga i sin egen säng med familjen. Första dagarna var rätt sängliggande även om jag var tvungen att ta mig upp och klä på mig vanliga kläder för att åka på mina återbesök på BB. Alexander gjorde mig sällskap i sängen rätt mycket, han ville ligga nära lillebror och pussa på honom. Det verkar inte gå över heller, den här fascinationen av lillebror. Han vill fortfarande ligga nära och han vill hela tiden ”pussa lillebror på huvudet”. Jag hade väntat mig att han skulle slå bakut av att hans plats närmast mamma i ängen var upptagen men det verkar inte bekymra honom alls. Bara han får ligga närmast lillebror så är han nöjd. Eftersom det är farligt att låta honom sova nära lillebror så får han somna där och sedan flyttar vi på honom när han sover. När han sedan kommer tillbaka på natten/morgonen vill han vara nära igen och då flyttar jag lillebror till utsidan av mig när Alexander somnat om igen. Det enda vi märker av negativa känslor är nog att han är lite mer uppmärksamhestssökande än vanligt. Han är ju van att vara världens centrum och nu när det finns en till som han delar uppmärksamheten med så måste han göra sig hörd och sedd mer än tidigare vilket kan bli lite påfrestande . Det är egentligen inget oväntat, det händer nog de flesta ”enda barn” som får syskon, och jag gissar att han vänjer sig.
Under de två veckor som gått sedan Pyret föddes har hösten börjat övergå i vinter, ovanligt tidigt. Den helgen Pyret kom till oss stod hösten i full skrud, löven sprakade i gult och rött. När vi åkte hem hade de börjat falla och redan helgen efter var träden glesa och trötta. Nu när det gått två veckor kan man känna att vintern är i antågande även om vi fortfarande har milt väder (med undantag för två dagar med minusgrader förra veckan).
Själv börjar jag sakta läka ihop. Inte så snabbt som jag önskat men det blir lite bättre för varje dag. Jag kan röra mig mer och mer och kilona rasar av. Jag hade gått upp mindre än med Alexander men hade ändå fler kilon kvar när jag kom hem. Gissar att det var mer vätska med Alexander för den här gången försvann ju inte mina fotknölar av svullnaden. Jag var ändå förvånad över att inte mer hade försvunnit och kände mig gravid i femte månaden de första dagarna,. Men nu har det gått tio dagar sedan vi kom hem och ytterligare fyra kilo har rasat, det försvinner 3-4 hg varje dag och midjan börjar sakta framträda. Nu är det 4,5 kg till matchvikt och jag gissar att det är de två sista som kommer att bli jobbiga. Det mesta sitter ju runt bröst, lår och rumpa så det är inte många par byxor som går på nu och många av mina vanliga toppar är också för små över bysten. Jag är så less på mammakläder och känner att jag inte vill leva i mysbyxor och ”storjeans” länge till. Det är mer frustrerande nu att inte kunna a mina vanliga kläder än när jag var gravid för nu är det ju så nära. När Alexander föddes var det ju sommar och enkelt att ta på sig en kjol med resår men det funkar ju inte riktigt nu när vintern precis anär i antågande. Jag minns inte riktigt när jag kom i mina vanliga jeans med Alexander men det tog inte så många veckor. Å andra sidan var jag inte snittad då och det var sommar och vi promenerade i timmar varje dag. Nu får jag inte lyfta något och har bara orkat med en promenad på två veckor. Att träna är det inte tal om innan snittet läkt ordentligt. Innan förlossningen hade jag som mål att ha kommit ner till min vanliga vikt och kunna ha alla mina kläder till jul men det är nog inte realistsikt, kanske kan jag ligga på + 1-2 kg och kunna ha några av mina vanliga byxor då?
Jag tänkte att veckor utan att bära något lät lite överdrivet men nu har det gått två och jag kan verkligen inte bära. Bara att lyfta babyskyddet gör ont. Det gör att jag har svårt att ta mig ut eftersom jag behöver hjäl med att lyft vagnen i och ur bilen, flytta på babyskyddet eller bära något jag köpt. Ska jag verkligen ha det så i fyra veckor till? Även om det är mysigt att vara hemma och gosa med Pyret så behöver jag komma ut. Det finns massor med ärenden jag skulle vilja göra och människor jag skulle vilja träffa. Jag kan inte bara vara hemma hela dagarna i sex veckor. Jag har i alla fall kunnat sluta med smärtstillande tabletter och föredrar att känna när det gör ont så att jag inte gör saker som förvärrar eller förfular snittet.
Pyret är världens snällaste lilla bebis. Han sover och äter och myser. Han gör verkligen inte mycket väsen av sig. På kvällarna kör han ett ”matrace” då han äter väldigt ofta och mycket men sedan sover han bra på nätterna. Oftast från 23-04 och sedan vidare 04-07 och efter det en bra bit in på förmiddagen. Men på förmiddagen är ju jag oftast vaken. Det är skönt att vi får sova på nätterna och att jag kan vila på dagen om jag behöver. Han är en nöjd kille på alla sätt och vis. Han vill gärna vara nära, sova på bröstet och vill inte vara ensam i till exempel vaggan om han är vaken. Då vill han vara i det rum jag/vi är. Han fixerade blicken vid en vecka och nu gör han små ”pratljud” nere i halsen. Om man räcker ut tungan åt honom så ser man hur han försöker räcka ut sin. Världens finaste lilla bebis. Vi är så kära i honom. Tänk att man kan känna så här för alla sina barn. Älsklingsungar…
Han är fortfarande väldigt lik son bror men börjar också anta sin egen form. Han är lite kompaktare än Alexander och jag tror att han kommer att bli större. Dessutom är ögonen mörkare, gissningsvis blir de bruna. Dean säger att han har mina ögon. Formen är mera avlång än Alexanders. Dessutom äter han mycket och hade redan i onsdags, när han var 11 dagar, gått upp till 3,9 kg. Han har växt ur storlek 50 och har redan 56. Han kunde egentligen aldrig riktigt ha 50 eftersom han var så lång när han kom men första dagarna hade vi det i alla fall. Det var mysigt att den första bodyn han hade på sig var samma igelkottsbody som den första vi satte på Alexander.
Det här är också en stark kille. Man behöver inte hålla ihans huvud särskilt mycket, nacken är stark och ganska stabil. Han hackar och pickar sig fram mot bröstet när han är hungrig och har inga problem att lyfta huvudet. Och starkare blir han, så mycket som han tränar och äter. Han äter och äter och äter och man vet precis vad han vill ha för han låter som en liten griseknoe när han är hungrig. Nöff nöff letar han sig fram så fort han kommer i närheten av mig. Jag tittade på Alexanders kurva och han hade gått up 200 gram när han var 10 dagar men Pyret hade gått upp 500 gram när han var 11 dagar.
Här kommer lite bilder från min mobilkamera då vi inte laddat bilderna ur de vanliga kamerorna än.
På väg hem från BB.
Fotosession första dagen hemma.
Viktigt med rätt ljus
Mys med ET minen.
Första fredagsmyset hemma…
…slutade så här.
Mina fina pojkar.
Så lik sin bror.
Första utflykten, lunch på marinan 1o dagar gammal.
Alexander älskar att mysa med Pyret i sängen.
Stoltast i världen. Jag ÄLSKAR min bebis sa han imorse till sin fröken på dagis.
Pyret chillar på badrumsgolvet när jag duschar. Ser lite irriterad ut… Är du klar snart eller?
Bästa platsen i världen.
Smile Pyret!
Blicken är stabil och genomträngande. Så vacker.