Mamma ringde i måndags och berättade att Lowa inte hade kommit när de skulle åka hem från stugan i söndags. Ja ja, hon är så klok att hon förstod att det var dags att åka bil så hon gömde sig sa vi och tänkte att det bara var för dem att åka ner och hämta henne på måndag kväll när hon var hungrig. Hon är så så fäst vid husfolket så hon far ingenstans. Hon brukar vara helt utom sig av olycka när mamma och pappa åker bort på semester. Jag hörde inget mer och tänkte inte mer på det, hon är ju en mycket speciell och intelligent katt.
Jag har för ovanlighetens skull inte pratat med mamma i veckan men igår ringde hon och berättade att Lowa fortfarande är försvunnen. Lollan, Lolita pop, Mamma brun, Brunbjörnsmamman är borta… Nånting måste ha hänt, hon skulle inte rymma frivilligt. För många år sedan när hon bara var något år försvann hon och var borta i en vecka innan hon hittades i ett angränsande stugområde alldeles förvirrad och utsvulten. Nu är hon ju dock 10 år och går inte många meter från tomtgränsen. Hon måste ha fastnat, blivit tagen av något djur eller överkörd av någon som slängt in henne i skogen resonerade vi och det var så hemskt att tänka på att vi nog aldrig får gosa med vår älskade Lolla igen. Att vi aldrig får veta vad som hänt henne… Jag minns när vi fick henne och hon inte ens var rumsren den lilla hårbollen. Jag pluggade siste teminen i Luleå och bodde tillfälligt hemma för att jag inte orkade flytta tillbaka till studentrum för en termin efter mitt utlandsår i London. Hon har så mycket päls så det var ett elände att få henne ren innan hon kunde själv och en dag konstaterade jag att ”nu har hon bajs på tassen igen” och gick för att tvätta henne. Men hur jag än skrubbade så gick det inte bort… Hon ser helt enkelt ut så, med en brun fläck under ena bakbenet och den har sedan dess kallats för ”bajstassen”. 🙂
När jag träffade Dean var han inte särskilt förtjust i katter men efter att ha träffat Lowa som avgudar honom och sover med honom varje gång vi är i Piteå så har han blivit riktigt kattkär. Vi ska skaffa katt så snart vi flyttat in i huset! Vi har längtat i flera år efter att få 2 katter. Tack vare Lollan så har han upptäckt vilka underbara varelser katter som får mycket kärlek blir. Tillgivna, mysiga, trofasta vänner.
Idag när vi varit ute vid tomten och satt och fikade hos Dan och Karin berättade jag om vår lilla kisse som inte finns mer. Det är så sorgligt när djuren dör, de blir ju som familjemedlemmar. Värst är att inte veta vad som hänt dem när de bara försvinner.
När vi satt i bilen så ringde mamma och jag hörde på rösten att hon var alldeles gråtfärdig och tänkte att ”nu har de hittat Lollan död”… Men de hade hittat henne levande! Och vi som hade gett upp hoppet. Jag och Dean satt vid frukosten och sörjde henne och pratade om hur det skulle bli att komma hem nästa gång och hon inte var där. Men hon lever! Det ringde en man från stugområdet bredvid där hans Airedale-terrier jagat upp henne i ett träd. Mamma och pappa har varit där varje dag och lockat eftersom det var ungefär där de hittade henne förra gången hon var borta men hon har inte gett sig tillkänna. Nu fick pappa ta en stege och sedan klättra på grenar för att få tag på henne 6-7 meter uppe i ett träd. När hon väl var hemma var hon så kelig och kunde inte få nog av gos. Hon måste ha varit så rädd och ensam den lilla stackaren!
Mamma tror att en annan katt jagat bort henne. I lördags var det tydligen en ny katt i området som till och med avr uppe på vår altan. Lowa har antagligen inte kunnat försvara reviret utan blivit ivägkörd och inte vågat sig hem. Vår lilla kattfröken… Hon är inte så tuff som hon verkar. Grållan är mycket stadigare och klarar fighterna bättre. Tänk att mor och dotter kan vara så olika både till utseende och temperament… Men äntligen är hon hemma hos oss igen och jag längtar efter att få åka till Piteå och lukta i hennes gosiga päls och klia henne under magen som hon älskar!
Det som jag trodde var sista bilden av ”Brunbjörnsmamman”…
Grållan. Inte kan tro att det är Lowas dotter… Bortsett från de vackra gröna ögonen finns inga likheter, varken i utseende eller temperament. Men underbara och tillgivna är de båda två!
Det som jag trodde var sista bilden av ”Brunbjörnsmamman”…
Grållan. Inte kan tro att det är Lowas dotter… Bortsett från de vackra gröna ögonen finns inga likheter, varken i utseende eller temperament. Men underbara och tillgivna är de båda två!