Alexander föll och skrämde livet ur mig

Alexander och jag duschade ikväll när han plötsligt halkade och föll med huvudet först i klinkergolvet. Det var en sådan smäll så att min första tanke var att nu spräckte han huvudet eller näsbenet. Han blev ju såklart helt hysterisk och bara skrek rakt ut (vilket var en lättnad efter den första tanken om att huvudet spruckit) och jag vyssjade och tröstade men han bara grät och grät… Efter en lång stund blev han plötsligt helt tyst och rörde sig inte och för ett ögonblick stannade hjärtat på mig och det gick som en elektrisk stöt genom hela kroppen när jag hann tänka att nu dör han. Jag skakade på honom och han började gråta igen så det jag i min panik misstog för att dö bara var att han slutat gråta och slappnat av i min famn. När jag samlat mig och fått ut oss båda ur duschen småhulkade han lite men återfick fort sit goda humör och började babbla sitt vanliga glada pladder. Han verkar inte må dåligt heller utan åt sin kvällsgröt och somnade på sin pappa i soffan. Det enda som märks av fallet nu är en rejäl bula i hårfästet. De är tåliga små barn men herregud så fruktansvärt rädd jag blev. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig nu tre timmar senare. Jag kan inte leva utan den här lilla pojken.