I tisdags åkte jag och Alexander till Piteå. Planet skulle gå vid sju men vi fick skjuts av pappa Dean i god tid så att vi var på Arlanda redan vid fem. Alexander tyckte att det var ett riktigt äventyr. Han hade pratat i flera dagar om att vi skulle åka flygplanet till Mommo och när vi äntligen var på flygplatsen var han väldigt förväntansfull. Vi började med att äta middag för att hålla humöret på topp, Alexander kände igen MAX-skylten och ville ha ”hambulle”. En mycket nöjd kille fick sedan välja en bok och en glass i kiosken. Lyckan var fullkomlig när vi hittade en liten lekpark à la Junibacken där han kunde flyga flygplanet och titta på sagor.
Flygplanet och Mulle Meck, det är grejer det. Tänk vilken lycka att få leka med Mulle två dagar i rad.
Det var en kille i 4-års åldern som tog sig an Alexander och förklarade allt om flygplanet för honom. Så himla gullig! Jag ville nästan ta med honom hem. 🙂 Tänk att det finns så gulliga och omhändetagande 4-åringar.
När det började närma sig boarding fick Alexander sitta och titta på landningsbanan där planen lyfte och landade. Han sitter och pekar på alla planen, bussarna, lastbilarna och alla andra maskinerna som rör sig på en flygplats. Det är himmelriket för en sådan maskinintresserad kille som Alexander. Han skriker ut allt sin totala glädje, som att han verkligen vill att jag också ska se.
När vi skulle gå ombord var han först lite ledsen och rädd och klamrade sig fast i mitt ben vid gaten men när vi kom in i gången ut mot planet tog nyfikenheten överhanden och han gick glatt med mig med ett fast tag om min hand. Han satte sig i planet men ville helst sitta i mitt knä istället för i sitt eget säte. Till sist var jag tvungen att knäppa på hans säkerhetsbälte och han snyftade lite när vi började rulla och var lite ledsen men det gick över fort. Jag höll armen om honom och lade min kind mot hans huvud så att han slappnade av. Så snart skylten med säkerhetsbältet släckts tig jag upp armstödet mellan oss och han lade sig ner med huvudet i mitt knä. Så låg han nedbäddad hela resan med min collegetröja som täcke, men utan att sova. Han var så lugn och snäll och när vi gick in för landning satt han snällt i sin stol och tittade ut genom fönstret medan de flesta andra barnen på planet skrek för full hals. Han tittade ut över havet och sa ”mycket vatten”. Han är så klok.
Han gick själv av planet med K’nin i ett fast grepp och han blev så glad att se mormor. Jag trodde att han skulle somna i bilen till Piteå eftersom han inte sov på planet men han var så glad och uppspelt så han var fortfarande vaken när vi kom till Mommen. Han har inte träffat Mommen sedan i julas men han kom ihåg henne och när jag pekade på Mormor och sedan Mommen så sa han direkt rätt namn, han skiljer alltså på ”Mommo” och ”Mommen” fast det är så lika. Mommen var överlycklig.
Alexander var vaken till halv tolv och somnade lycklig och utmattad efter sitt långa äventyr. Sedan sov han till klockan tio dagen efter med bara ett öga öppet vid halv åtta för att dricka lite välling. Skönt med sovmorgon!