Igår blev älskade lilla godisgrodan 2 år. Han var morgontrött och sov som en liten sten medan jag och Dean låg i sängen och tittade på honom. Klockan var sju och vi tänkte tillbaka två år när han bara var en timme gammal. Ett litet blodigt knyte som låg och gjorde små ljud på min mage. Det som är så förunderligt är att han är så lik sig. Man kan fortfarande skönja bebisdragen hos honom och han blire bara en äldre variant av sig själv hela tiden, det är en utveckling snarare än en förändring som pågår. Även temperamentet är detsamma som de där första dagarna. Han är en självständig och säker liten kille som vet vad han vill och som finner sig snabbt tillrätta i nya miljöer och med nya människor. Han är trygg och nyfiken samtidigt som han är intensiv och envis. Om han inte får som han vill så hörs och syns det… Han är också en typisk pojke som älskar fordon av alla de slag och han är rätt så våldsam med allt som han får i händerna. Vad händer om man kastar den här? Vad händer den åttonde gången jag kör gåvagnen rakt in i soffbordet? Smäller det lika högt den här gången? Där emellan vill han gärna sitta nära mamma eller pappa och läsa en bok eller titta på sina favoritfilmer, ”Tajsis”, ”Mulle Mertt” och ”Jymdfäjjan”, (alltså ”Teletubbies”, ”Mulle Meck” och ”Nicke Nyfiken och rymdfärjan”). Han vill sova nära någon av oss och han tycker om att ligga och mysa en stund på morgonen när han vaknat.
Alexander kom in i trotsåldern väldigt tidigt och det går lite upp och ner snarare än att det blir bättre. I vissa perioder så är allt nej och i andra perioder så går det mesta bra. Han har nyligen kommit på att med smicker kommer man långt så han kan säga ”pappa längtar dig” för att Dean ska komma upp på övervåningen och leka med honom. Vad gör man när ens barn säger att han längtar efter en? Jo, man springer dit fortare än kvickt och den lilla gossen har lärt sig ett nytt knep för att få pappas uppmärksamhet. 🙂
Det är så roligt att se honom upptäcka världen. ”Va ä de?” frågar han hela tiden och vill att vi ska berätta för honom. Han kan liksom inte få nog av ny kunskap, nyfikenheten har inga gränser. Varje dag när han kommer hem från dagis så har han lärt sig något nytt. Idag hade Dean glömt att lämna vagnen på dagis så vi gick hem och då skällde han på mig när jag gick nere på gatan och inte på trottoaren. Han är väldigt noga med att följa regler när han har lärt sig att det ska vara på ett visst sätt. Jag antar att det är på utflykterna med dagis som de är noga med att barnen ska gå på trottoaren och då är det jätteviktigt för honom att vi gör så sedan. Han är ett barn som behöver tydliga gränser men om vi är konsekventa och raka med honom så lär han sig direkt hur saker ska vara. När vi är inkonsekventa så märker han direkt var det finns utrymme till att göra som man själv vill.
Det har varit två fantastiska år och hur trötta vi än är och hur många saker han än har sönder så älskar vi honom nästan ohälsosamt mycket… Vi kan inte sluta titta på honom, lukta på honom, le åt honom och på morgonen sitter vi ofta på sängkanten och väntar på att han ska slå upp sina små ljusblå ögon och skratta. Han vaknar oftast med ett skratt. Det händer att vaknar och sägger ”Dumma K’ninen” eller något annat missnöjt det första han gör men då har det varit en natt med dålig sömn och mardrömmar. Han är en liten solstråle som ger oss mer glädje än vi någonsin hade kunnat ana. Han är en utmaning att uppfostra och en välsignelse att få leva med. Det blir mer och mer tydligt för mig vilket ansvar och vilken ynnest det är att ha barn. Det sägs att barn älskar förbehållslöst men föräldrar älskar gränslöst.