12/3 2012 (9+0)
Det är första dagen i vecka 10 idag och idag har jag varit extra trött och matt. Det är mest det jag märker. Tröttheten, om än inte så förlamande som med Alexander, är min ständige följeslagare. Brösten är ömma också så klart, det är det första tecknet. Lite växtverk i magen som ibland är som mensvärk och ibland som magknip. Jag har inte varit något vidare sällskap på kvällarna den här resan, jag somnar vid nio på kvällarna. Men det är skönt att vi varit på semester just nu. Jag behövde verkligen vila och ta hand om mig själv eftersom tempot på jobbet är så högt just nu.
Oron börjar släppa lite. Det är några veckor kvar innan vi kan andas ut men det känns ändå bättre för varje dag som går. Magen börjar synas, det gjorde den redan innan vi åkte. Mest är det ju svullna tarmar men det är uppenbart att det syns tidigare den här gången. Däremot så kände jag efter så mycket om jag eventuellt kunde vara gravid i början så att jag inbillade mig att jag inte hade symptom. Det är att inte våga hoppas antar jag. När jag var några dagar sen vågade jag i alla fall testa och det tog bara sekunder att få ett utslag. Det var en fredagsmorgon och jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet den dagen. Tur att jag kunde sova en hel helg sen.
Det känns så rätt nu. Vi har flyttat in i huset, Alexander vill ha en lillebror och vi är igenom blöjperiod och det hjälplösa stadiet. Vi har en stor kille som klär sig själv, äter själv, går på toa själv och som inte kräver så mycket planering och tillbehör längre. Han har fått vara liten. Det är ord från min kloka vän Lina som hängt med i några år nu. Hon ville vänta med nästa barn för att Alma skulle få vara liten. Jag har tänkt mycket på det. Jag trodde innan Alexander föddes att vi skulle ha två täta men har insett sedan dess att det inte passar oss. Vi vill inte ”ta oss igenom” småbarnsåren utan njuta av dem som en härlig del av livet istället. Dessutom hade jag inte klarat sömnbristen som följer med två små. Alexander kommer att vara nästan tre och ett halvt när lille-? kommer. Han har också fått njuta. Njuta av att vara ensam med oss länge, och nu tror jag att han kommer att må bra av att få bli storebror. Att vara enda barnet gör en onekligen lite bortskämd också.
Fast det känns rätt så tänker jag ändå på hur det kommer att bli. Att jag inte kommer att ha lika mycket tid för Alexander, hur vi ska få ihop vardagen. Kommer vi att kunna jobba heltid båda två? Vill jag det? Vad händer om det är tvillingar? Vad händer om barnet inte är friskt. Hormonerna snurrar i kroppen och jag är känsligare än vanligt och sämre på att sortera tankarna än vanligt. Jag antar att allt löser sig. Tänk så bra allt blev när vi fick Alexander. En äldre kollega med två barn sa en gång att honn orade sig när hon var gravid med tvåan hur hon skulle kunna älska den lika mycket som sitt första barn men när den lilla föddes så var det som att hon bara fick ett helt hjärta till. Så hoppas jag att det blir. Det var så fint beskrivet av henne om hur man älskar sina barn.
Första barnmorskebesöket är också avklarat. Även om jag hade en fantastisk barnmorska med Alexander så har jag valt att gå här på Ekerö den här gången, det blir för jobbigt att åka till Gamla Stan varje gång, speciellt på slutet av graviditeten när man går hemma och väntar och går ofta på kontroll. Hon jag fick nu verkar också bra så det känns ändå som ett ok beslut. Hon är väldigt stödjande och tar min förlossningsrädsla påå allvar. Hon kommer att se till att jag får gå i terapi från vecka 20 på BB Stockholm. Mer kan hon ju inte göra, resten måste jag försöka göra själv. Men jag funderar på struntstekniken den här gången för bara tanken på att föda barn igen är mer än jag orkar tänka på. Jag hoppas på att hormonerna hjälper till lite på slutet, de gjorde de ju förra gången. Men å andra sidan hade jag ju ingen aning om vad som väntade den gången. Rädslan var mer diffus. Nu vet jag. Tyvärr.
18/3 (9+5)
Hemma från Thailand igen. Jobbigt att gå till jobbet men skönt med jetlag som gör en morgonpigg. Det var en perfekt timig på resan, precis när jag behövde den som bäst. Vila, 10 timmars sömn per natt plus lite powernaps i solstolen och komma bort från stressen på jobbet i två veckor. Lite tråkigt bara att inte kunna njuta av den Thailändska maten. Jag brukar bara äta Thiländskt när vi är iväg två veckor men den här gången har jag ätit mer pizz, hamburgare, club sandwich och annat europeiskt för at jag inte riktigt klarat smaken av thaimaten. Några chicken cashew har det blivit och någon enstaka curry men det har inte smakat bra. Mina gravida smaklökar har uppenbarnligen helt annan smak än mina vanliga. Ja ja, inte hela världen men lite oväntat.
20/3 (10+1)
Idag har vi varit på vårt andra barnmorskebesök för att ta alla blodprov, både de obligatoriska och de för KUB-testet. Jag är väldigt spruträdd men egentligen vet jag att det inte gör ont, det är mest det psykiska jag behöver ta mig igenom. Idag gjorde det för omväxlings skull för*%&#:a ont. Det tog henne ett tag att få ut fem rör blod och jag tror att jag nästan dog lite av smärtan. Det gick i alla fall och nu är vi redo för ultraljud om två veckor.
27/3 (11+1)
Igår, samma dag som jag gick in i v12, kände jag pyret ordentligt. På morgonen när jag vände mig i sängen slog den volter och jag kände den till och med utifrån. Sedan på eftermiddagen på jobbet så gjorde den några små krumbukter igen. Jag minns att jag kände Alexander i vecka 13 vilket är tidigt men pyret har jag känt sedan v10. Jag har tänkt att det är tarmarna för att det är så ovanligt att känna något så tidigt men igår när det blev uppenbart att det var pyret jag kände så kan jag konstatera att det är den jag känt hela tiden. Jag verkar vara en som känner barnen väldigt tidigt.
Det syns också tidigt på mig och det är ännu tidigare den här gången. Det är nästan omöjligt att dölja nu, jag kämpar med kläderna för att klara mig till efter ultraljudet om åtta dagar. Får se om det går, två personer har redan sett det. Kanske fler, men två som frågat. Jag är lite orolig för att det är två. Vi har tvillingar i flera led i släkten och jag vill ha ett barn i taget så att man kan njuta och inte bara mata och gå på knäna av sömbrist. Så vi håller tummarna för ett!
2/4 (12+0)
Vecka 13 är här! Innebär det att faran är över? Att vi kan pusta ut? Hoppas det. Nu har jag inte känt pyret på några dagar och det oroar mig lite… Jag kände den 4 dagar på raken i 11+0 till 11+3 men sedan har den varit stilla. Jag hoppas att den bara flyttat in en bit. Dean kunde ju till och med känna den buffa från utsidan i 11+2, det var häftigt. Den voltade som en galning där inne och den var helt i framkant på livmodern till vänster ovanför blygdbenet. Kanske har den krupit längre in mot mitten på kroppen?
Nu har folk på jobbet börjat fråga mig om jag är gravid. Någon har sett det på magen men ett par har tagit det på min utstrålning i ansiktet och på mitt lugna humör. Att jag så lugn och avslappnad. Ja, jag antar att jag är lite mindre ”på” än vanligt. Familjen känns väldigt mycket i fokus nu. Dessutom är jag fortfarande oresonligt trött. Jag insåg det när vi kom hem från Thailand, att jag är vääääldigt trött. Tröttare än jag insåg tidigare. Jag somnar med Alexander vid åtta verje kväll och har gjort sedan vecka 6. Går det över om två veckor i vecka 15? Hoppas det, så var det med Alexander.
Den här graviditeten käns väldigt lik den förra. Samma symptom och jag är sugen på samma saker, sågodis och blodapelsinjuice. Inget som jag vanligtvis är särskilt sugen på. Jag tror att det är en lillebror. Dean tror på lillasyster. Vi har slagit vad och den som vinner får välja nästa semesterresmål. Maldiverna here we come! (Det vill vi iofs båda välja så det finns inga förlogare här) Vi har förresten bestämt oss för att ta reda på vilken sort det är. Först tänkte vi inte göra det för att det inte spelar någon roll men sedan kom vi på att det blir lättare att prata med Alexande om vad som ligger i min mage om vi vet vilket kön det är. Han är ju väldigt inne på att han vill ha en lillebror så det kan vara en fördel att kunna förbereda honom på att han ska få det eller på att han inte ska få det utan en lillasyster istället.
3/4 (12+1)
Idag har jag berättat för de på jobbet som inte redan listat ut det. Jag hade tänkt vänta till efter ultraljudet imorgon men nu hade så många listat ut det och dessutom tog min mage ett skutt i natt. Jag vaknade imorse och den hade hoppat ut flera centimeter. Nu ser jag verkligen gravid ut. Jag förstår inte hur jag kan vara så här stor så tidigt. Är det bara att kroppen vet vad den ska göra och muskulaturen är uttänjd eller har jag ätit för mycket godsaker? Jag har bara gått upp två kilo så det är på magen kilona sitter.
Imorgon får vi veta om lilla pyret där inne är frisk eller inte. Och om det är en eller två. Jag är ganska nervös. Kanske lika bra att gå och lägga sig nu så att tiden går fort och jag slutar tänka så mycket.
4/4 (12+2)
Pyret (eller Piiiret som Alexander säger) lever och mår bra! Idag fick vi se en liten människa som bor där inne i magen. Den är 6,7 cm lång från huvud till rumpa och ca 12 cm med benen. Risken för kromosomavvikelse var precis som med Alexander 1 på 20 000 vilket är den lägsta sannorlikhet man kan få. De bästa möjliga nyheterna alltså! Vi har ETT barn på väg och det verkar friskt.
Det var lite av en deja-vu känsla idag när pyret dök upp på skärmen. Jag vet inte om foster kan vara ”lika” någon eller ha specifika drag så här tidigt men den påminde oss båda om Alexander. Den var däremot mycket livligare och låg och sprattlade och vände på sig där inne, visade upp sig i alla vinklar. Alexander var ganska stillsam på båda ultraljuden men idag var det action.
Två små bilder på den minsta medlemmen i vår familj:
Jag berättade på ultraljudet att jag kände den väldigt väl redan i vecka 12 och att Dean till och med kunnat känna den buffa lite på utsidan. Jag är helt säker på att det var pyret och inga tarmar vi kände och på ultraljudet så var deet mycket riktigt precis där vi kände den som hon höll ”apparaten” mot magen för att man skulle se den som bäst. Det ska enligt allt jag läst vara mer eller mindre omöjligt men hon sa att det händer om än det är ovanligt. Hon sa att vissa kvinnor känner sin kropp så väl så att de känner det tidigt och hon undrade vad jag jobbade med. På kontor med marknadsföring sa jag och hon sa att hon frågat för att hon tänkte att jag jobbade med kroppen eller själen. Men nej, men man kan ju känna sin kropp ändå. Dessutom tror jag att man är ”olika känslig” på insidan för jag har ju anat den med små fladder precis där sedan v10. Att graviditeter desutom syns tidigt på mig kanske hänger ihop med att min livmode ligget ”nära ytan” eller ”växer mycket framåt” eller något. Jag kände ju Alexander tydligt i vecka 13 vilket är väldigt ovanligt för en förstfödeska. Oavsett vad så tycker jag om att känna barnen tidigt så att jag har lite koll på dem där inne.
8/4 (12+6)
Sista dagen på vecka 13 och jag har faktiskt piggnat till. Det gjorde jag inte förrän i vecka 15 med Alexander men sedan i början av veckan har jag hållit mig vaken till framåt tio på kvällarna och jag har börjat få energi att göra saker. Bloggen till exempel. Nu blir det lite aktivitet igen. 🙂 Idag har jag tagit itu med att börja sy gardiner och tidgare i veckan hade jag ett städil en dag efter jobbet. Det har inte hänt på åtta veckor. Det har varit hem från jobbet, bums isäng eller hem från jobbet, hämta Alexander, laga mat och gå och sova i samma stund som Dean satt foten innanför dörren. Jag har gått på samma sovtider som Alexander och ändå hade jag kunnat sova ännu lite till. Men nu verkar jag vara igenom den perioden och kurvan börjar peka uppåt. Snart är jag väl inne i den där hyperaktiva fasen som man har i mitten av graviditeten. Hoppas det, jag har många projekt här hemma som jag behöver ta tag i. Det här är bra timing för lite boa-in-sig hormoner!
Många hormoner är det i omlopp i kroppen Jag hade glömt bort det här med gråtandet. Av glädje och av sorg och av bara fåniga TV-program. Av en fin sång på radion, av någon fånig programpunkt på radio ”Lugna favoriter” som i vanliga fall irriterar mig och gör att jag byter kanal. Det behövs inte mycket för att tårarna ska rinna. Jag hade faktiskt glömt det. Fastän allt är så likt förra gången så hade jag glömt så mycket om hur det faktiskt är att vara gravid. It’s all coming back to me now….
Pyret har rört sig lite igen där inne och jag tycker att det är skönt att känna den då och då. Det gör mig lugn och glad. Jag hoppas att det snart kan bli tydligare på utsidan så att Alexander kan få känna. Han pussar och kramar ju pyret genom magen så jag längtar tills han får känna sparkarna så att vi kan dela det här med honom
Nu börjar en ny saga här i bloggen om tidigare bara fokuserat på Alexander. Alexander och Piiiret och hur livet som tvåbarnsfamilj blir.