Igår när jag kom hem sent från jobbet, vid åtta, stod Alexander inne i vardagsrummet. Direkt när jag öppnade dörren så hör jag den lilla grodan ropa ”Hej mamma! Jag har längtat efter dig! Jag ääälskar dig.” Det var verkligen vad jag behövde efter en hemsk dag. Sedan gick jag och lade mig samtidigt som honom och när vi låg där i mörkret så sa han så söta saker så att jag totalt smälte.
A: – Mamma.. Jag älskar dig.
C: – Jag älskar dig också gullet.
A: – Jättemycket
C: – Mmm
A: – Jag är så fin.
C: – Ja det är du.
A: – Jag är så söt.
C: – Ja det är du också.
Det här tog ganska lång tid och han tänkte efter inför varje mening som han sedan sa med mjuk och dämpad röst. Det blev sedan tyst en lång stund innan han vände på sig och sa ”Jag älskar dig” och drog ett djupt andetag och somnade. Nästa morgon så vaknade jag av samma mening och att han ville gosa. Han är ju bara för underbar. Samtidigt som han har kommit in i trotsåldern på allvar så behöver han också mer bekräftelse och närhet än han visat tidigare. Imorse var han jätteledsen när jag gick från dagis och det händer väldigt sällan, jag minns inte ens när det hände förra gången.
Den här lilla kärleksfulla killen är inte bara gosig med orden utan också med sitt kroppsspråk. Han kommer ålande på natten och vill ligga nära intill. Han har en noshörningsteknik med huvudet där han kommer med huvudet först och ska ha det på samma plats på kudden där jag har mitt. Det sutar ofta med att jag ligger på ett litet hörn dit han har prjeat ut mig men det är det värt för att få vara nära. Ok, det känns kanske inte värt det precis varje natt när jag är som tröttast, men i det stora hela så är det så fantastiskt att han behöver den här närheten och jag vet att jag kommer att sakna det här otroligt mycket när han börjar sova i egen säng så småningom, så jag fortsätter att njuta av att han vill sova nära mig.