Den här helgen har varit härlig men jobbig. Härlig för att Dean är hemma, vi har haft det mysigt och samtidigt fått mycket gjort här hemma men jobbig för att Alexander är sjuk. han fick feber på lördag morgon och sov nästan hela lördagen. På kvällen började mardrömmen då han bara gnydde och gröt. Han sov knappt på hela natten så vi fick turas om att bära omkring honom eller låta honom sova på mitt bröst. För första gången på evigheter var han riktigt mammig och ville sova ovanpå mig och det fick han såklart. Det var trösten i det jobbiga, att vara så älskad av det lilla pyret. Hela dagen idag har han varit på jättedåligt humör, han vill bli buren och när han inte blir det så skriker han hystersikt. De få stunder han har kunnat gå omkring själv på golvet har han haft ögonbrynen ihopdragan i en arg min och blängt på allt och alla. Lite konstigt att se en så liten människa vara på så dåligt humör… Han var periodvis som en vuxen som vaknat på helt fel sida.
Vi vet inte riktigt vad som är fel men han har uppenbarligen ont någonstans. Ikväll verkar det dock ha släppt för han har kunnat sitta på golvet och leka lite utan att gråta och han tyckte att det var skönt att duscha. Jag hoppas att den här natten blir bättre än den förra och att han blir bättre imorgon. Febern är fortfarande runt 39 när han inte får Alvedon men det är ändå bättre än igår när den närmade sig 40. Han dreglar också extremt mycket, det är nästan så att han lämnar ett blött spår efter sig, så vi misstänker att han håller på att få en tand till. Men det kan ju inte bara var det som orsakar allt det här?
Jag är glad att han har en sådan timing att han blir sjuk precis de få dagar när Dean är hemma för det här hade varit svårt att hantera ensam. Dels blir jag orolig för vad som är fel och dels så behöver jag avlastning så att jag i alla fall får några timmars sömn. Att vara två är hela skillnaden.